Waldorfpedagogiken utgår från ett utvecklingsperspektiv där människans utveckling delas in i olika sjuårsperioder som är kopplade till barnets förmåga till inhämtande och bearbetning av kunskap. Varje årskurs har olika övergripande teman för att svara mot behov hos den växande människan under olika perioder i livet. Under de första tre sjuårsperioderna i människans liv ligger fokus på utveckling av handlingsförmågan (viljan), empatin och en inre förståelse för omvärlden (känslan) samt förmågan att tankemässigt förstå, dra slutsatser, välja handlingsalternativ och agera i världen (tanken).
Under barnets första sju år är den kroppsliga och sociala utvecklingen stark. Barnets vilja att lyfta på huvudet, sitta, resa sig och lära sig att kommunicera är en tydlig urkraft inom människan. Nyckeln till barnets utveckling under de första sju åren ligger i efterhärmningen och det kroppsliga mötet med material och fenomen. Förskolepedagogen arbetar därför med sig själv och lärmiljön som verktyg. Miljön i förskolan är ombonad och hemlik för att ge barnet den trygghet hen behöver för att utforska sin omvärld. I Waldorfförskolan används naturmaterial som en viktig del av lärandet eftersom det lilla barnets lärande går via fysiska upplevelser. Upplevelsen av stenens tyngd och linnetygets strävhet ger kroppsliga kunskaper. Leksaker och material stimulerar barnets egna fantasi, därför är leksakerna i största möjliga mån "inte färdiga". Dockorna är t.ex. handsydda och med neutrala utryck och sagorna berättas i stor utsträckning av pedagogen utan förtryckta bilder. Barnen levandegör materialen och berättelserna med gränserna och höjderna för den egna fantasin.
Undervisningen utgår under den andra sjuårsperioden från lärande som når elevernas känslor. Läraren använder sig fortsatt av berättelser för att levandegöra centralt innehåll i olika ämnen och undervisningen utgår från utforskande, berättande, litteraturstudier samt språkligt- och konstnärligt övande. Kombinationen av berättelser, konkreta upplevelser av fenomen samt konstnärlig bearbetning i alla ämnen syftar till att inspirera, stimulera och på så vis ge eleverna en levande förståelse för erhållna kunskaper.
I den tredje sjuårsperioden riktas undervisningen alltmer till tänkandet. Elevernas tidigare erfarenheter, omdömesförmåga och slutledningsförmåga står i centrum. De stora linjerna i olika ämnen lyfts nu fram och eleverna uppmanas att betrakta, utforska och analysera skeenden och fenomen.
Målet för skolan är att hjälpa eleverna fram till en punkt där hen själv kan ta ansvar för sin fortsatta utveckling.
En viktig del av Waldorfpedagogisk praxis utgör förståelse för människan där vilja, känsla och tanke är viktiga resurser för att människan skall leva ett för henne meningsfullt liv.
Vad står då dessa begrepp för?
Viljan är den förmåga som gör att människan tar initiativ, utför uppgifter och försöker hitta uthållighet i det hon gör. Viljan hjälper oss att agera i vår omvärld. Under förskoleåren står viljan i centrum, en förmåga som övas i allt barnen tar sig för; vänta på sin tur, gå på promenad, sy, baka, måla o.s.v. Pedagogerna stödjer utvecklingen av barnens viljekrafter genom att själv vara förebilder. Barn gör som man gör, inte som man säger.
Känslan är den förmåga som gör att människan söker förståelse och empati med sin omvärld. Känslan är vår inre etiska kompass. Lärandet ändrar karaktär under de första skolåren och tidigare fokus på efterhärmning ersätts nu av lärande genom hjärtat. Undervisningen syftar till att eleverna skall ges en inre förståelse för yttre fenomen. Ett exempel är sagan om lövträdet som inte ville klä av sig. Genom sagans form förstår eleverna skillnader mellan lövträd och barrträd. Om eleverna möter nya kunskaper genom hjärtat så bearbetas och uttrycks de också genom hjärtat. Mycket av undervisningsinnehållet bearbetas genom återberättande och skrivande samt i form av experiment, observationer/reflektioner och genom konstnärlig och hantverksmässigt skapande.
Tanken är den förmåga som gör att människan söker samband och förståelse för fenomen i hennes omvärld. Människan reflekterar och analyserar sina erfarenheter och drar sedan slutsatser för att enligt eget omdöme agera/handla. Tillsammans med ämneslärarna möter eleverna objektiva sakförhållanden. De uppmanas/uppmuntras av lärarna att självständigt reflektera, analysera och dra slutsatser.
Kunskaper förmedlas genom bildrika och mustiga berättelser, upplevelser och egna betraktelser och erfarenheter t.ex. i form av experiment och konstnärligt övande.
Undervisningen är till övervägande del läromedelsfri och bygger på föreläsningar, litteraturstudier, experiment och utforskande.
Ämnesintegration är en viktig del av undervisningen för att på så vis skapa förståelse hos eleverna för hur olika ämnesområden hänger samman samt hur ämnen förhåller sig till världsutvecklingen i ett historiskt perspektiv.
Tanke/intellekt, känsla/upplevelse, vilja/repetition är viktiga delar i alla ämnen och en grunduppbyggnad för schemaläggning och genomgående struktur i alla lektioner.
Geparden är snabb
Lejonet kraftfullt och starkt
Albatrossen kan flyga
Valen kan simma långa sträckor
Människan föds utan utvecklade specialkunskaper men med förmågan att förnuftsmässigt reflektera, lära och utveckla.
Waldorfpedagogiken vill erbjuda barnen och eleverna ett smörgåsbord av naturkunskap, konst, hantverk och humaniora ämnen – alla lika viktiga för människans lärande och utveckling. Alla ämnen är lika viktiga.
Inte en konstskola utan en tusen-konstnärs-skola.
Att eleverna ska förena kunskapen (tänkandet) om världen med empatin (känslan) för världen och ur den egna övertygelsen göra gott i världen (viljan).
Världen är god, världen är skön världen är hel
En sammanhängande progression i vad som lärs och hur det lärs ut.
